Nä precis som jag förstod, samma visa vid avskedet i dag :( han sitter fastbränd på min hornhinna, med sitt lilla eldröda ledsna ansikte med tårarna rullande efter kinderna. Armarna sträckta mot mig och en blick som frågar "hur kan du göra såhär"?
Det är en nödvändighet och det är jag medveten om, men det värsta är då man åker hem och bara är liksom...det hade varit mkt lättare om man hade ett jobb att gå till. Då hade meningen med detta känts mer riktig. Nu sitter jag och Milla hemma och väntar på att labbet ska ringa så vi förhoppningsvis får någon klarhet i allt detta! Hon är hemma även idag, vi ska jobba på med matten medan det är lite lugn och ro.