Jo det är faktiskt sant, jag ska uppdatera min sommar och kan nu även känna en längtan till att blogga igen. Det har tagit sin tid men som många av er redan vet så har det hänt väldigt mycket i mitt liv det senaste halvåret, det har gått upp och ned och härligt nog upp igen. Där jag just nu befinner mig är ett stadium där jag känner att jag står med båda fötterna på jorden samtidigt som en nyfikenhet på livet slukar sig över mig och små fjärilar fladdrar fritt i hela min kropp och kan ibland känna mig som en förlöst fjortonåring (på gott och ont ;) jag har insett att jag kanske även levt ut och betett mig som en sådan mycket just denna sommar, men det är något jag har behövt och säkert kommer att behöva göra lite då och då, jag håller precis på att lära känna en helt underbar människa och hon heter Linnéa Björklund och är oftast en mkt, mkt snäll och omtänksam människa med massor av fina goda egenskaper, hon har lite skinn på näsan och kan va lite envis men mest för att hon vet vad hon vill. Jag lär mig känna henne mer och mer för var dag som går och på något underligt sätt börjar jag tycka om henne alltmer.

 

Vad hände?

 

Jo vad som hände var att jag och min nuvarande ex man valde att separera efter den 9 juni under denna sommar, valet var i efterhand väldigt gemensamt men i dåläget var det han som var extra stark och såg vad som var bäst för oss allihop. Själv har jag varit den som inte haft så höga tankar om mig själv tyvärr, jag har inte ansett mig kunna fixa saker som jag idag gör utan att blinka, ett av dem är en sådan liten sak som fickparkering!:) Kan låta litet och banalt, men för mig en liten sak i ett stort sammanhang. I denna som svåraste stund i separationen, gjorde jag det bästa beslut som jag tror rädddet mig från en mycket lång period av självömkan. Jag valde att åka ned själv med tåget till min kusin i Göteborg och fira midsommar med dem ute i Göteborgs skärgård. Det var en trevlig resa på alla sätt men för inskränkta lilla jag var det bästa att JAG gorde den. Sen fortsatte jag att resa och då främst själsligt. Jag har inte på långa vägar nått mina sådana "resemål" ännu, jag är bara på väg och jag älskar det!

 

Sedan gick tiden och inte förens idag känns det som att vi börjar rutinera oss i vårat nya "familjeliv" och relationerna blir mindre komplicerade och allt tycks flyta på mer och mer.

 

Jag har träffat många nya fina vänner och människor denna sommar som jag tycker väldigt mkt om, och som jag är väldigt tacksam för att de finns i mitt liv.

 

Jag tror att ibland söker man vad man behöver just nu och jag tror inte alltid att det är så fel. Allt behöver inte vara för alltid, det räcker ibland att vara just nu.

 

Sommaren flöt på och har i största del bestått av en massa bus, en massa bus jag var tvungen att ta igen. Nu är det vinter, snart nyår. Livet har helt klart saktat ned och jag ser en landningsbana skymta ;) Men jag ser med öppna ögon

och jag känner mig själv bättre och bättre

och gillar mig mer och mer...

Jag e jag, och det e inte litet!

 

Men min separation var inte det största eller det sorgligaste som hände i mitt liv i sommar. Det absolut värsta och mest otänkbara var att en ung människa fick lämna jordelivet och sin sambo med deras gemensamma barn med släkt och vänner i stor sorg. Det  var min kusin (jämngammal med mig) som efter en väldigt hård kamp mot cancer somnade in och tog farväl. Livet är inte rättvist, eller förutsägbart. Man måste leva medan man kan och man ska försöka ta vara på alla ögonblick. Vi är inga tagna förgivet, vi är unikt förunnade en stund här och ska nog göra den tiden så bra som möjligt för oss själva och för andra. Men framförallt, lämmna spår!

 

 

Pöss på er alla goa!

/Linnéa