Jag är så glad över min dotters övervunna rädsla. Hon har varit livrädd för att cykla och har fortfarande stödhjul. Men hon har gjort det iaf, men bara då hon har måstat.
I dag sa jag till henne att prova Millas gammla cykel utan stödhjul, och att hon bara cyklar här på gräset. Jag hörde i mitt inre de vilda protesterna men blev förvådnad av ett, ja det kan jag väl.

Vad gör då ungskrutten jo, hon tar på sin snygga nya hjälm och sätter sig på cykeln utan stödhjul, sen...cyklar hon iväg som att hon aldrig gjort annat.

Det är sådana här tillfällen man älskar att vara förälder, att se sina barn utvecklas och våga utmana små vardagliga saker. Hon är glad, mamma är glad. I dag är hon nämligen inte "bara" Filippa, i dag är hon Filippa som kan cykla utan stödhjul!