Nu är det gjort, arbets. All vemod försvann då jag kom dit och nu känner jag mig sjukt motiverad. Tänk att man kan bli så och att det kan vända då man gjort och genomfört något som man dragit eller gruvat inför. Just detta är så defenitivt. Jag ska inte få gå hemma med detta barn i all evighet heller, varför får man för sig det och varför känns det alltid som att mammaledigheten ska vara en evighet lång? Det går ju lika snörovasst varje gång om inte snabbare!!
Nåja, nu är det full fart mot ett nytt arbete som gäller!!!