NEJ TACK!!

Det är nu ganska precis nio år sedan jag förvånat ifrågasatte om min uppkörnings"gubbe" skämtade då han sa att jag klarade uppkörningen....jag trodde honom inte alls och följdfrågan blev, är det verkligen sant?
Jo det var sant men att det tog ett tag att fatta.

Vad jag nu ville komma fram till är att mina besvär att se vägen och bedömma avstånd i mörkret blir värre för vart år som går. Nu är det så hemskt att jag undviker att köra då det hunnit bli mörkt,  jag är rädd då jag känner att jag tappar kontrollen. Vägen går åt ett håll medan jag tycker mig se den leda mot motsatt håll. Det är jättesvårt att beskriva och är en väldigt jobbig sak.

Jens har skrattat bort mina klagomål och sagt att allt handlar om vana, kör mer bil säger han. Visst är det så att han oftast kör då vi åker iväg men nog borde man väl ha så pass mkt vana efter nio år med körkort att det inte ska försämras år för år......

I dag satt jag i bilen på väg in till stan och såg inte ett jutta, Jens som körde i bilen framför mig ringer och frågar varför jag inte kör fortare och jag svarar honom som det var att jag inte ser vart jag skall köra och hipsvips kom det där "svammlainteskrattet"
Då brister det för en viss Linnea och jag utbrister i gråt att jag för fan inte ser ett skit..och sedan... bhuhuhuhu!!! Jag såg inget, kände mig osäker och han tycker att jag svamlar ......
Nåja bilfärden fortsatte och trots att jag inget såg så lyckades vi oss in till stan helskinnade( och det ni, det beror på vanan) men nu har jag bestämt mig att aldrig någonsin he mig ut i mörkret igen med barnen i bilen......*punkt*