Trodde att detta skulle bli ett lätt ämne att skriva om men jag tog lite fel på det, jag har funderat lite kring detta och insett att det finns en del "småförstakärlekar"som springer runt därute. Jag antar att det är några speciella som fått fjärilar att dansa i magen på en i unga år.
Men självklart som hos de flesta finns det en som jag alltid kommer att minnas och som alltid kommer att ha en liten "speciellare" plats, om inte i mitt hjärta så i mitt minne numer =) Det var en kille från klassen som jag var dödligt kär i under ganska många år och vi träffades lite till och från, då och då.
Under tiden detta pågick så kändes det väldigt allvarligt och "påriktigt"
Men sen då? 14 år gammal träffade jag Jens och vi blev så snyggt "i hop" var det i ca ett halvår innan det tog slut men träffades efter ca ett år igen och blev återigen "i hop" lite mognare men ändå bara barn =) Det var då jag upplevde min första RIKTIGA kärlek, det vi ger varandra kan inte kallas något annat =)

Om vi verkligen ska vara petiga så upplevde jag min allra första kärlek till mina föräldrar och sedan till min bästa lillebror som föddes 1996!