Tiden räcker inte till för allt jag vill göra, det är nästan så att jag vill hålla barnen uppe längre om kvällarna för att hinna umgås med dem.
När man kommer hem från jobbet är det middag och bortstökning, sen far barnen och hälsar på kompisar eller har kompisar hemma så då hinner man inte umgås, sen ska de titta på tv, borsta tänderna och gå och sova.
Jag vet inte vad detta beror på, kanske är det tidsbrist eller så har vi föräldrar blivit mindre viktiga i deras sociala liv.
Jag fastnade i en enda stor ångestklump i gårkväll, Kevin blir nio år i januari och det känns som att vi kom hem med Kevin från bb för en vecka sedan.
Med tanke på hur snabbt dessa nio år gått så vill jag inte tänka på att om nio år till är Kevin 18 år, fy bubblor så hemskt!!

Då grips jag av en stress som inte går att beskriva, på nio år ska Kevin vara "klar" klar att möta världen, klar att ta egna beslut och välja sina egna vägar i livet, han ska vara "klar" att vara en ung "liten" man! Hur ska vi hinna få honnom "klar"?
Det jag ska lära min lilla kille är att tro på sig själv och ha förståelse över att saker kan bli fel att det inte alltid går som man vill, men att man aldrig ska ge upp utan alltid ha modet att fortsätta, sen ska jag lära han att hur gammal man än blir och hur myndig man än är så finns jag och Jens alltid här för allt han kommer att behöva oss till, vi kommer att finnas där då man känner sig lite liten, fastän man är stor!

Jag älskar er så mycket mina kära barn,
min kära Kevin
min kära Milla
och
min kära Filippa!